Vissa morgnar vill H att jag skall följa med till skolan och stanna en lektion eller så.
Jag vet inte varför. Jag har frågat, men hon har inte svarat. Men jag gör det så klart.
Där sitter man, längst bak i ett klassrum och tittar på barn och fröknar, och undrar över sin dotter. Har hon det bra, är hon nöjd? Hon verkar glad, hon verkar tillfreds. Skol- och fritidspersonal hävdar att hon är glad och nöjd. Hemma är hon glad och nöjd. Något är det iallafall med den här första timman i skolan, något som gör att det är roligare/tryggare/bättre att ha sin mamma där. Det måste väl vara något? Eller?
En kram får jag, en klapp på kinden. ”Tack för att du stannade, mamma.” Hon rusar vidare, framåt, bortåt i korridoren med sina klasskompisar. Jag sätter mig i bilen. Jag är nöjd, nöjd att hon är nöjd. Nöjd med att hon vill ha mig med sig ibland, nöjd med att hon inte är olycklig. Nöjd med att vara hennes mamma, att få vara den som får vara med, ibland.
Hon vill inte berätta varför. Jag har frågat, men hon har inte svarat. Men jag gjorde som hon ville, så klart.
Kanske är det en del av det hela, en del av föräldraskapet. ”Ge mig en trygghet som varken du eller jag förstår men som jag behöver.”
Tänk att få vara den som ger. Det är så stort, störst i hela världen.
Ett svar till “Vissa morgnar”
Är nog så som du skriver i slutet, att hon inte riktigt vet varför men att det är skönt att ha dig där ibland. Vår dotter är sällan hemma på dagarna då kompisarna är viktigare. Däremot kommer hon ofta in till oss på nätterna o det ser jag som att hon behöver ”tanka lite trygghet”. Och det är väl så det är att vara förälder, att man ska finnas där även om man som barn inte alltid kan sätta ord på varför!:)