Så här kan det gå till när E kommer hem från dagis.

Hon röjer runt i huset, leker eventuellt lite med någon som gör något intressant. Sedan kommer hon ut i köket till den som lagar mat. Hon tittar på ett tag. Sedan föds en särskild glimt i hennes ögon. Hon går fram till en kökslåda, tar fram en sked – pekar på ett skåp. ”DÄ!” Där är min yoghurtskål. När hon har fått fram den är det några andra riktningar att peka i: kylskåpet (yoghurt), diskstället (haklapp), skafferiet (müsli) och på en av hennes muggar. Den skall fyllas med mjölk,  vilket hon tydligt pekar ut.

Sedan mumsar hon nöjt medan man sitter där och skär grönsaker. Hon pekar på intressanta saker, en fågel som H gjort som hänger i taket: ”ka-kaa dä” och kanske lite på vår hund ”Ellee dä”  – ”Ja, Elis är där” ”Ellee äta?” ”Nej, han äter sen” –  ”Ellee vännnnnta” – ”ja, han väntar på att du skall tappa mat som han kan äta upp”. Det kan hända annat spännande också, kanske en kylskåpsmagnet ramlar från kylen, till exempel. ”Ojojojoj, ramla dä” – ”Ja kylskåpsmagneten trillade ner” – ”Illa ajaj” – ”nej, jag tror inte att det gör ont på kylskåpsmagneten” – ”Onnnnnt – fffffff (ljud som när man blåser på sår)”

När yoghurten och müslin är slut kräver hon mer, och om det man skär är rött vill hon ha det. Det spelar förstås ingen roll att jag vet att hon inte gillar paprika, eftersom det viktiga här är att det är rött. Rött måste vara gott. Om den första biten röd paprika inte är god (det är den aldrig) så är förmodligen nästa bit den som smakar sådär underbart rött. OK, inte den heller, men nästa är förmodligen rätt.

Det är märkligt det där, någon slags genetisk programmering kanske? Alla mina barn har iallafall haft den här uppfattningen att rött måste vara gott.

I vilket fall som helst, ikväll låg det hamburgarbröd på köksbordet, eftersom vi skulle äta hemgjorda hamburgare. De såg väldigt goda ut så E pekade till sig en underdel. När hon fick den blev hon besviken, något saknades. ”Vad vill du ha då?” – ”Mörr” – ”Förlåt?” – ”Mörr!” Jag testade smör. Japp, det var det hon ville ha. Hon äter snabbt upp, kränger av sig haklappen, ner från stolen och bär nogsamt bort mugg och fat till diskbänken (hon är det enda av våra barn som aldrig glömmer att duka av).

Sedan har E ätit klart och därmed frigjort tid vid själva middagen då hon istället för att äta kan sitta och kasta bestick och brödkorgar och grejer omkring sig. Hon är verkligen en väldigt praktisk själ.