Sedan E föddes har H haft lediga måndagar. Vi har gjort olika saker – ibland strosat omkring i parker och lekparker, ibland varit på museum eller bibliotek, ibland hälsat på folk…

Idag var den sista gången för den här terminen och så gott som sista gången. För i höst börjar skolan. Skolan, som är obligatorisk måndag-fredag. Min stora fina H. Och våra härliga dagar!

Idag blev inte så annorlunda just. Hem en sväng efter att ha lämnat killarna, sedan lekparken med lunchfika och diverse uppvisningar. Just nu är H väldigt inne på armgång, och hon har kommit långt. Första gången vi var på just den här lekplatsen kunde hon gå armgång på tre stänger. Nu kan hon gå hela vägen, både framlänges och baklänges och sidledes. Till sin lycka upptäckte hon idag att denna utmärkta lekplats också har en ”hög” armgång, alltså högre ovanför marken. Den testade hon några gånger och var mycket stolt.

E sov och sov och sov. Hon är lite förkyld nu så idag har hon i princip sovit utom när jag väckt henne för att ge mat. Ikväll var hon vaken och alert och leende i någon timma, men för övrigt har hon gjort väldigt lite väsen av sig.

En liten stund vill H vara mindre än hon är. Hon sätter sig på gungan och vill ha fart, fast hon kan själv. Jag har märkt att det är en viktig ingrediens på de här ”lediga dagarna med mamma” för alla barnen – alla av dem gör något som gör dem mindre och måste-bli-omhändertagen under de här dagarna. Kanske vill de kolla att de fortfarande får vara små fast det finns en som är mindre? Och fart får hon. Jag minns från min egen barndom att de modigaste mammorna på lekplatsen kunde ge sådan fart att de sprang under och genom gungan och ut åt andra hållet. Jag är inte så modig. Men så mycket fart jag kan, ger jag. Hon tjuter förnöjt. Idyllen hägrar.

Det här med picniclunchen är avklarat på två minuter. Det finns ju massor att göra och många barn att leka med. På biblioteket blir det intressantare, så många böcker att välja mellan. Vi har kommit överens om att låna ALLA LasseMaja-böcker som vi inte redan har läst för att ha på semestern. Varenda Martin Widmark-bok förutom Guldmysteriet, som vi äger, är utlånad. Men vi hittar några Älvböcker som hon inte har läst och en bok om hur man gör frisyrer.

Hon springer i några vattenspridare som vattnar Enköpings parker. Hon blir härligt blöt mitt i solskenet och vi sätter oss på en bänk och avnjuter en strutglass medan hon förklarar för mig om varför hon skall bli doktor när hon blir stor.
-Jo, för jag kan  ju allt om kroppen. Du vet, jag har ju min skelettbok och där har jag läst om allting med kroppen. (Det stämmer att skelettboken läses ofta. Hon förvånade optikern när vi var på ögonmottagningen med att säga ”ja jag läste just på om ögat och synen igår kväll och alla nervtrådar som går”) så då kan jag ju faktiskt hjälpa folk som är sjuka och säga att ”det är dina muskler som måste bli starkare” eller ”nej, fast det finns medicin som kan göra dig bra” och så blir de bra och friska och tycker att jag är jätteduktig.

Jag tycker att hon är jätteduktig. På allt.

Innan vi hämtar killarna landar vi hemma för att lämna in veckohandlingen i kyl och frys och skåp. Hon sätter sig vid datorn. Jag tar min laptop och sätter mig bredvid. Plötsligt känns det som att hon är tonåring.

Känslan förstärks när det är dags att åka och hämta grabbsen och hon säger ”jag kan stanna hemma, får jag det?” Hon får det – vi har försökt att uppmuntra henne att vara själv hemma när vi bara är borta några minuter och hon har inte velat. Men idag vill hon. Jag skriver upp kortnumret till min mobil och lägger bredvid henne och förklarar att man ibland måste trycka in knappen extra hårt på telefonen bredvid datorn. ”Jaja, mamma” säger hon. ”Om du blir rädd eller så är det bara att ringa. Jag låser om dig. Svara inte om det ringer på dörren, men svara i telefonen.” ”Jaja, mamma”.

Jag tar E i bilbarnstolen under armen och går. Redan när jag kör ut från uppfarten vill jag ringa men behärskar mig i en hel minut.
-Hej, det är mamma.
-Hej mamma.
-Går det bra?
-Ja (dataspelsljud i bakgrunden) Jag måste lägga på nu, hejdå. Klick.

När jag kör in på dagis parkeringsplats ringer jag igen. Hon har ju kunnat bli jätterädd på den här korta tiden, lyssnat efter ljud i vårt tysta hus och inbillat sig saker.
-Hej, det är mamma.
-Mamma! Jag spelar faktiskt dataspel. Klick.

När killarna är hämtade, E pussad och kramad och alla sitter fast på sina platser i bilen ringer telefonen.
-Hej gumman, hur är det?
-Jo, mamma, jag vet inte hur man gör rutan på skärmen större.
-(förklarar) Hur går det då? Är allt bra?
-Mm. Hejdå. Klick.

Separationsångesten. Den är alltid värst för mammorna.

*****
Läs vad andra bloggare skriver om ARMGÅNG  GLASS DATASPEL  ENSAM HEMMA

(intressant?)