Idag i bilen på väg till skolan utbryter det vanliga bråket mellan grabbarna. ”Han nuddade mig!” ”Men det är ju bara för att du är KONSTIG i huvudet!”

Det ovanliga i dag är att S plötsligt bryter och säger ”Men jag älskar dig och vi är vänner” till sin lillebror som blir så paff att han fullständigt kommer av sig i okvädningsorden och istället leker tyst med sin R2D2-figur hela vägen.

När vi stannar till vid bensinstationen berömmer jag honom för att han kunde avstå från dagens bråk.

-Ja, jag vet, säger han stolt. Jag var väldigt mogen. Jag försöker vara mer som han – ÅH vad heter han, han som vill att alla skall vara sams? Med klänning? Långt hår?

-Tomas diLeva, säger H världsvant medan hon provar att fläta luggen.

-Nej, inte han! skriker S som om han varit en liten och lättkränkt fluga, fångad i den stora spindelns nät, INTE HAN! Du skall jämt säga fel! Jag hatar dig! Fakjo!!!

Sedan vänder han sig till mig och säger med lugn och upphöjd, nästan from röst:

-Jesus, naturligtvis. Det är han som säger att vi skall hålla sams och älska varandra. Det är DET jag gör, det är DET jag håller på med om inte H bara kommer och IRRITERAR mig hela tiden. Fakjo. Jag är typ som JESUS, fakjo.

Of course.