Vi skulle ha sportlovsåkt till Fyrishov idag, de stora barnen och jag. Men så blev det inte, de små barnen blev också hemma och vi sitter fast här i huset idag. Det är nämligen helt osannolikt halt på vägarna.

Det är den sortens halka som gör att nättidningar rapporterar fyra avåkningar på en kvart precis utanför vår väg ut på stora vägen, den sortens halka som gör att lastbilar kör 12 km/h, att bussbolaget stänger ner sina bussturer förbi här där vi bor och att mitt facebook är fullt av folk som ”blev hemma idag”. Den sortens halka är det. Då ger man sig inte ut.

Vad gör man då? Ja, till att börja med gråter man, om man är H. Det är eländigt när man tror att man skall få åka badrutschkana hela dagarna att istället vara instängd med småsyskonen. Killarna var nöjda och började wii-a obekymrat men H var ledsen, verkligen ledsen.

Jag föreslog alla typ av pyssel jag kunde komma på och till sist sade jag det viktiga ordet: Ommöblering.

Det visade sig vara ett magiskt ord. Dels torkade tårarna mirakulöst på mindre än två sekunder, och dels kom killarna springande. Ni vet hur det är i gamla Disney-filmer när någon börjar sjunga och fåglar kommer flygande och sätter sig på grenar, bävrar hoppar fram ur sin glänta och bara tittar med stora ögon, ett rådjur står och lyssnar spänt och intresserat – ja, ungefär så var det när killarna kom hoppande från wii-spelet för att lyssna på det underbara ordet ”ommöblering”..

Som mirakel betraktat kan det eventuellt tyckas lite tunt, men you ain’t heard nothing yet. Först nu börjar vi närma oss det magiska: alla stora barn tyckte att det här var bland det roliagste som hänt, alla kategorier. Alla stora barn hoppade in i sina rum och – här kommer det – började städa. För det måste ju vara städat innan man möblerar om.

De städade.

Frivilligt.

På en ledig dag.

Tack snälla halka.