S och E har idag levt i någon slags symbios. De har sökt upp varandra och hört ihop. De har gjort allt tillsammans – han har läst för henne, hon har sjungit för honom. Han har bytt hennes dockas blöja och hon har slitit ut alla hans kläder ur garderoben. De har fnissat och gosat och hittat på egna lekar. ”Vi ÄLSKAR varandra,” har S förklarat lillgammalt. E håller honom hårt i handen när hon gör svåra saker som att gå nerför trappen. Han kommer alltid ihåg att vänta på henne.

I nöd och lust 

Nu har E hittat på ett namn för sig själv. Det är ganska långt från originalet, men logiskt på något sätt. Hon kallar sig själv för ”Bä” (bäbis). Därmed har alla andra bebisar fått byta namn. Igår hette alla små ”bä” idag heter de ”bisch” (andra halvan av ordet). Logik som sagt. There can be only one BÄ.

Idag har det varit mycket ”Bä” – ”Bä atten” sade hon strängt när hon tyckte jag var långsam fram med dricka till maten – ”Bä schåva” när hon blev trött efter maten. ”Bä pappa kommer” när hon såg M:s bil komma hem och ”Bä klaja-fädia-GÅ” när hon, S och A sprang springtävlingar genom hallen här.

Men det finaste uttalandet fick förstås S: ”Bä skita dä” skrek hon och damp ner i S:s knä. Sedan fick vi ha terapisamtal och prata om att hon inte är så duktig på att säga s-ljud. Eller korta I:n.