-De har kommit en prinsessa, mamma, en prinsessa som är en TJEJ! S, för en gångs skull inte arg när jag hämtar honom på skolan är påfallande nöjd. Man blir ju så glad, så glad, så glad! En liten prinsessa, det får man inte varje dag.

-Nej, det har du rätt i. Det får man ju inte.

-Hon är så söt också!

-Jaså, jag trodde inte någon hade sett henne på bild än.

-Nej, men fatta! Alla bebisar är söta. Klart hon är söt!

-Ja, så klart.

-Men jag förstår inte vad hon som är mamma till den nya prinsessan skall heta nu när den lilla prinsessan är prinsessa. För den stora heter ju kronprinsessan. Men nu måste hon heta kronkronprinsessan tror jag, du vet som att mormor betyder mammamamma. Förstår du?

-Öhm…ungefär.

-Och så tycker jag det skall bli så spännande nu när hela Sverige skall bli lyckligt för all framtid. Eller hur? Han stannar upp på vår promenad till dagis och ler mot mig med sitt finaste leende, från öra till öra.

-Ehmmm…jo…fast- öh – kanske inte för ALL framtid… Jag tänker i mitt stilla sinne att jag förstår att barnen är rojalister och vill ha drottningar och prinsessor och prinsar och sånt. Men en sådan här überrojalism, att alla i Sverige kommer att bli lyckliga för all framtid, den är svår att tro att ens de nyblivna föräldrarna ansluter sig till.

-Jo, det är klart, säger S förnärmat och betraktar mig som att jag var den sista schackpjäsen att förinta i ett ovanligt lättvunnet schackparti. Annars skulle ju inte alla sagor om prinsessor sluta så här: ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”! ”De”, det är vi det, alla människor! ALLA lever lyckliga i alla sina dagar. Det kan inte bli bättre än så.