E vill inte sova. Hon är alldeles för lycklig. Hon ligger i sin säng och vrålar ”MAMMA! MAMMA!” Man hör på tonfallet att hon inte är ledsen, ensam eller trött. Hon är bara glad och vill ha någon att umgås med.

När jag kommer in i rummet fnittrar hon förtjust. ”Mamma!” jollrar hon lyckligt. Jag frågar vad det är och hon fnissar igen. ”Vaj e nappla?” frågar hon med busig änglalik röst och fnittrar så att hon skulle ramla omkull om hon inte redan låg. ”VAJ e nappla?” upprepar hon.

Jag börjar leta efter napparna men då lyfter hon sin hand och visar att hon håller i två nappar. ”DÄJ e nappla!” vrålar hon med samma vansinniga lyckorus som Amigopubliken när de skränar ”Var är discotunnan? DÄR är discotunnan!” och kastar dem i golvet. Medan jag ler trött och plockar upp dem ligger hon och skanderar högljutt ”Illa nigel akta dig, akta dig, akta dig”

Jag ger henne napparna, sovankan och stoppar om henne hårt och önskar henne en god sömn (Yeah, right, det kan förmodligen dröja timmar) och går ut till vardagsrummet och M igen. ”Vad ville hon?” frågade han.

-Hon var för lycklig för att sova, svarade jag.

Sedan jag började skriva det här inlägget har hon ropat in mig tre gånger till med tre olika, verkligen jätteroliga lekar i beredskap. Sista gången smög jag med kameran för att dokumentera henne. Fotot blev inte bra, men visar ändå en del av det lyckliga vanvettet.