Hinner hem på en liten lunchrast. När jag skall gå skriker E för att jag skall gå, H skriker för att någon har lindat in hennes favoritpetshop i aluminiumfolie (”en glansig mumie” säger den mest misstänkta lyriskt) och A skriker för att S har försökt att lura honom att äta pärlplattepärlor. S skriker för att någon – någon som absolut inte är han själv – har tappat bort hans viktigaste schackpjäs.
Jag stänger dörren om mig när jag går. I min idylliska lugna och tysta bil är det ingen som har tappat en schackpjäs eller lindat in en petshop i aluminiumfolie.
På mitt jobb är det aldrig någon som försöker lura någon annan att äta pärlplattepärlor. Det är inte ens någon som skriker för att jag går därifrån.
Det är lite synd faktiskt. Känns lite tomt.
Ett svar till “Arbeit macht frei”
Och rätt som det är så har dom vuxit upp och flyttat hemifrån!