Så här är det: på dagis har man inte napp om man inte skall sova. Hemma har man napp så ofta man kan få sina curlingbenägna föräldrar att ge en en.

Varje morgon är det så sorgligt att åka hemifrån (”heddå Elli, heddå Ka-ka, heddå Lego”) att en napp behövs. Och varje dag när vi kommer innanför dörrarna på dagis så får jag nappen av en ivrig tjej som bara vill in och leka med de andra barnen.

Och varje dag stoppar jag nappen i min ficka och så ligger den där tills den återkrävs vid eftermiddagens hämtning.

Och varje gång jag stoppar handen i jackfickan stöter jag emot den lilla nappen. Och nu detta: Igår när E hade ont i sin fot och jag satt på jobbet och nojade väldeligt över den där foten, upptäckte jag att jag satt med handen i jackfickan och höll i nappen. Hårt.

Den dag E slutar med nappen får både hon och jag hitta någon annan tröstemetod…