Idag har vi eldat granris, som sagt. Lite annat ris också, gammalt körsbärsträd till exempel, men mest granris.

Tack och lov gillar våra barn att tända tändstickor.

Vänta lite nu – är det bra? Den känns kanske inte så där väldigt lugnande. Men det är sant. När de inte vill gå ut och man lovar att de skall få tutta på några gamla tidningar i en rishög så tänds en glimt av vansinne eller destruktivitet eller vad det är (vi analyserar inte så  noga, vi gläder oss mest) i deras ögon. Sedan går vi ut och eldar.

Att släpa granris till små eldningsbara högar är en syssla som luktar otroligt gott, särskilt om det är nykvistat granris man släpar.

Däremot luktar man själv inte så gott när man har gått och matat elden några timmar.