Idag är det exakt tio år sedan jag stirrade – med extrem förvirring – på ett plustecken på ett gravtest och insåg att livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Det var första gången jag förstod att Ansgar (eller en tjej, kanske en Astrid?) skulle göra entré i våra liv. Jag vet att jag var så oerhört rädd för att jag inte skulle klara av att vara mamma. Det som i själva verket hände var ännu svårare: att vara mamma utan sitt barn.
Men graviditeten fick vi. Och de där fyra första dagarna fick vi. En lycka som lyfte till skyarna. En sorg som brände ända djupast in i själen.
Ett plus på ett clearbluetest. Ett kors på en gravsten. En början och ett slut. Ljuvaste glädje och hårdaste olycka.
Och så fyra lyckor till. Lyckor som varar. Tack för H, S, A och E.
Det har varit ett känslorikt decennium. Mest lycka. Men en smärta också, en som har ett grundstråk av glädje i sig. Glädje över att vi fick honom. Vårt plus.
9 svar till “Decennium”
Så fint skrivet!
Du skriver alltid så gripande. Kram
Kram!
♥
Det är hårt… svårt att förstå. Svårt att greppa när man själv inte har upplevt – men jag vill heller aldrig uppleva det du gjort – är rädd att själv inte kunna vara lika stark!
Men dina ord är fina, du skriver otroligt bra!
Sv: Jo… det var kostsamt. Jag sprang ofta och framkallade filmrullar när jag gick i högstadiet minns jag – inte det billigaste eftersom jag knäppte bilder på det mest meningslösa 😉
Kram, sis!
Att livet förändras är nog det minsta man kan säga och man inser inte förrän efteråt hur stor förändringen blir. Och trots allt är det värt det. Vi fick inte fyra dagar utan 45 minuter men jag skulle göra om varje sekund om jag fick uppleva den stunden igen. Är glad för er att ni har era fem mirakel!
Kram T
♥
Hejsan, vilken hemsk historia, men fin ändå på något vis. =)