Telefonsamtal med god vän: relativt nybliven mamma med tremånaders kolikbebis på armen.

-Och så har vi inte sovit på hur länge som helst. Vi sover inte. Vi sover  bara en kvart åt gången. Sedan väcks vi. Natt efter natt.  Det är tortyr.

-Mm…det var hemskt, jag minns. Man blir helt urvriden.

-Ja! Och man hinner ju inte göra något när man är vaken heller, man måste gå ifrån allt mitt i. Bara: tog ur tre glas ur diskmaskinen, fick gå och amma, gick tillbaka till köket, hann fram till diskmaskinen, fick gå och amma, tog ur en tallrik ur diskmaskinen, ammade, och så gick hela dagen. Jag har inte ens sett ett helt tv-program. Inte ett enda. Och det var ju det man skulle göra på mammaledigheten, kolla på tv hela dagarna. Folk lovade! Du lovade!

-Förlåt.

-Men han är ju så söt, så man märker liksom inte att tiden bara går. Men det är frustrerande! Du vet Doktor House – jag älskade Doktor House. Nu ser jag INGENTING.

-Jag minns.

-Men det blir bättre, eller hur? Bättre när de blir större? Eller hur?

-Hmm…jag måste tänka efter, säger jag och förväntar mig ett skratt, men hör i luren en orolig väntan. Nej, jag skojar bara. Man får sova mer än en kvart! Och man hinner se massor av tv-program.

-ÅH vad skönt! Jag var så rädd att det skulle vara så här nu, att jag aldrig skulle få ha min egen –

-Idag har jag till exempel sett: Nalle har ett stort blått hus, Fåret Shaun – och nästan hela Pingu.

Tystnad från min telefonlur. Tystnad som kanske beror på livsglädje och längtan efter framtiden – eller kanske inte. Om inte, så försöker jag hitta på något positivt att säga. Man har ju lite ansvar när man pratar med en nybliven förälder. Så jag drämmer i med mitt trumfkort:

-Och jag får faktiskt plocka ur hela diskmaskinen helt själv! VARJE DAG!

Ni vet vad de säger: små barn, små problem, stora barn, stora glasögon.