Jag går från rum till rum och är med på barnens egna aftonböner.
H:s är, karaktäristiskt nog, väldigt empatisk. Hon räknar upp namnen på väldigt många, vänner, sjuklingar och släkten. Sedan är det matcher och scouter och planerade teaterpjäser i en lång rad.
S:s aftonbön är lite mer filosofisk, som en diskussion med Gud, ungefär: ”Hördu Gud, finns du egentligen? För om du gör det så tycker jag att du skall bevisa det, till exempel: fint väder imorgon. Annars, om du finns, så kanske det är bra att du inte bevisar det? För då blir det ju inte så hemligt. Så kanske – regn imorgon, i så fall. Eller vad tror du Gud? En annan sak är det här med att vara snäll mot folk: Du verkar ju tycka att man skall vara snäll. Men ändå finns det folk som är sjuka och farligt sjuka. Varför då då, är du snäll själv egentligen Gud? Har du tänkt på det? Där fick jag allt till det, Gud.”
A:s aftonbön, slutligen, är kort, koncis, och på sitt eget sätt poetisk: ”Gode Gud, jag gillar tårta. Amen.”