Man är ju gammal studentspexare. Så det är väl bara rimligt att man blir orimligt stolt…

Vid frukostbordet imorse.

H: (med ett glatt och förväntansfullt tonfall) Jag vill inte ha gurkskivor på mackan. Jag vill inte ha skinka på mackan. Jag vill inte ha Västerbottensost på mackan. Jag vill inte ens ha MARMELAD på mackan.

A: Jag förstår faktiskt. Bara Bregott, eller hur?

H: Nej, inget smör på mackan.

A: Då förstår inte jag längre.

H: (efter en konstpaus) Förstår du då mamma? Jag trodde faktiskt att DU skulle förstå.

jag: (efter en lång paus när jag funderat febrilt) Nej…jag förstår faktiskt inte. Inte om du inte ens vill ha marmelad.

H: Nej, ingen marmelad. Om jag talar om vad jag vill ha, kanske du förstår?

jag: OK.

H: (med stor betoning på varje ord) Jag – vill – bara – ha – mjukost.

Tystnad. Lång, tankefylld tystnad.

jag: Någon speciell sorts mjukost?

H: Nej, bara mjukost.

jag: Hmm….

H: Fattar du inte?  För att det rimmar – FRUKOST, MJUKOST

Snart kommer hon väl med ett åttstavigt rim
på ”femtonhundratalsengelska”.