A: Jag är ju väldigt stor jämfört med E.
jag: Ja, nästan fyra år äldre.
A: Japp. Och jag är också mycket smartare än E.
jag: Mja, ja, du kan ju många saker som hon inte kan än.
A: Ja, just det. Och du är ju MYCKET M Y C K E T äldre än mig. Jättemycket äldre. Som flera hundra år äldre.
jag: Eh, ja, kanske inte flera hundra.
A: Nä, men jättegammal ändå. Och ändå är du inte alls smartare än mig. Det är konstigt tycker jag.
jag: Mmm.
A: Man är nog som bäst när man är i min ålder, fem-sex år. Sedan blir man bara mer och mer korkad.
Hm, konstigt. Jag som trodde att det var som bäst när man är i min ålder.
En lagom klok man i sina bästa år
8 svar till “Åldrandets gåta”
Och jag som trodde min ålder var den bästa =)
Det kräver självkänsla att vara mamma.
🙂
Dina inlägg om dina söta och gulliga barn får mig alltid att le och ibland skratta till!
Härligt! barn är så självklart konstaterande.Jag har lyckats skriva ner några små dialoger med min dotter. De är också underbara att läsa.
Gulligt!
härligt med barn dom är så himla ärligt ärliga och tänk jag tror han har lite rätt eller till och med helrätt för tänk va kloka vi va då som små 6 åringar 🙂
Underbar dialog:)