Jag tror att det är ärftligt. Ja, jag är helt säker på att det är ärftligt.

Jag har märkt nämligen märkt att det finns människor som tål hur mycket som helst, som aldrig behöver protestera och häva upp sin stämma för att få slut på eländet.

Men så finns det andra människor också: min typ av människor. De som inte orkar med hur mycket som helst, de för vilka det nästan är en kränkning av den personliga integriteten. När man ser en sådan människa kan man slappna av. Där finns det en till. En sådan som mig. One of us. Det stora osynliga förbundet av människor som – ja, vad är det? Har för mycket humor? Har läst för många deckare? Lever med en inherent känsla av kontraster inom sig?

Jag pratar förstås om oss idyllmarodörer.

Vi som inte kan sitta på en romantisk middag med tända ljus och röda rosor i en vas utan att känna ett starkt behov av att bryta stämningen på något sätt. Vi som alldeles automatiskt tänker ”vad skulle verkligen inte passa in här?” och går och hämtar en vuvuzela.

Egentligen vill vi inte förstöra idyllen, vi vill bara punktera den. Ett litet litet hål bara. Ett lufthål.

Vi som liksom anar att idyllen är farlig, att man inte riktigt kan andas, att man kan bli så rörd och berörd att man glömmer bort resten av världen och som därför bara måste kasta in en cynism i varje kärleksdikt, en saklighet i varje trolskhet.

Som sagt: Jag tror att det är genetiskt.

För A har det. Imorse stod vi allihopa i häpnad på trappen en stund – det var så underbart ljuvligt vårigt ute. Varmt. Soligt. Blå himmel. Det sköra, begynnande spirandet av grönska. Allt tillgängligt, allt nära, allt tillhör oss. Allt underbart – himmelskt – skirt. Vi står, jag och mina barn och andas in vårens lyriska sötma, förtrollande grönska.

Tills A skriker: ”ATTACK ALLA SUPERHJÄLTAR!” och kastar sig nerför trappen, rakt ner i leran och skriker ”Jag fick den! Jag fick zombien! SÅG ni?! SÅG NI?!” och sedan förnöjer oss alla, hela vägen till dagis/skola med att ”visa sina grepp” gång på gång, ibland i slow motion, ibland i överljudshastighet, ibland i ultrarapid.

Som sagt: jag är helt säker på att det är genetiskt.

Visst ser det fint ut?
Men i själva verket pågår planering av zombieattack.