Ännu en gång har ett viktigt meddelande dykt upp på H:s dörr.

H for på handbollsavslutning efter skolan och innan hon kom hem for jag på föräldramöte på förskolan. Hon hade väntat och väntat på att jag skulle komma hem, säger M. Väntat och försökt att hålla sig vaken. Men när det inte gick längre så skrev hon en lapp. Den var så fin, så ni får också se den.

Ja, handbollstjejerna hade spelat mot mammorna idag (och min integritet tackar innerligast för att det inte var min tur att skjutsa dit tjejerna idag!) och vunnit. Och inte bara vunnit – vunnit ett fint pris.

Medalj!

Jag vet inte om man kan ha en handbollsmedalj i en familj och ändå ha en tagg på bloggen som heter ”Hur man vet ifall man tillhör en sportig familj”. Men man kan ju försöka.

Jag blir så rörd av att hon vill dela det här med mig och att hon till och med skriver en lapp. Älskade vän, du är värd många många medaljer bara för att du finns. Det känns så viktigt att säga att jag nästan vill väcka henne. Men bara nästan.

Jag tror jag skriver en lapp på hennes dörr istället.