H drömmer mardrömmar – det hörs på henne – hon pratar i sömnen, upprört, misslynt, osammanhängande men olyckligt.

När jag smyger in i rummet för att stoppa om henne och se vad jag kan göra, måste hon på något plan höra det för det upprörda slutar och hon ler plötsligt – hon öppnar inte ögonen och ser på mig, men i sin dröm ser hon mig. Med förtjust men aningen skandaliserad röst småfnittrar hon fram:

-Mamma! Alla kan se dina silkes-sunor. Stäng jackan! (storfniss) Men mamma då!

Wow. Jag kan avvärja mardrömmar genom min blotta närvaro. Vilken underbar sak att kunna, tänker jag, medan jag stoppar om och går tillbaka till min säng, ackompanjerad av förtjusta fniss.

Fast.

Jag kan inte låta bli att tänka på det här: Kan alla verkligen se mina silkes-sunor? I så fall – kan någon berätta vad de är? För dem vill man ju inte gå och visa i onödan. Tydligen.