S:s middagsgräl började precis som det brukade.

S: Vad blir det för mat? MEN jag gillar inte det!

jag: Men vad blir det då, S?

S: Jag säger bara att det är det värsta som finns och jag hatar det. Fakjo!

jag: OK, vilket är det då?

S: Jag hatar er. Ni är de DUMMASTE föräldrarna.

jag: OK.

S: Men mamma, jag älskar dig faktiskt. (kommer och kramar, jag kramar tillbaka och förklarar även min kärlek) Men FAKJO!!!! Vad blir det till mat då? (när det tar mig två sekunder att hänga med i samtalet och därför svara) Men mammamammamammamamma förlåt att jag lät arg. FÖRLÅT. För jag älskar dig. Jag ville bara veta en pyttepytteliten sak, vad blir det för mat ikväll? Snälla älskade mamma, du kan väl svara?

jag: Det blir kycklingröra i tacosbröd.

S: Men jag GILLAR inte – mamma, jag älskar dig.

Men vad betyder det här nu då? Är sexårstrotset, numera known as sjuårstrotset, på väg bort?

Eller  är det bara att hans personlighet bytts ut mot en b-skådis i en såpopera så att han nu är kapabel att känna och ge uttryck för upp till fjorton vitt skilda och motsägelsefulla känsloutspel samtidigt, bara de är dramatiska?

Eller har min son helt enkelt äntligen gått över gränsen så att han nu har allt som krävs för att bli nyckelharpefantast: ett mycket starkt känsloliv, en total ambivalens ifråga om syfte, och ett stort behov av att uttrycka båda dessa saker?

Eller är det klimakteriet? (HAN, inte jag, tackar som frågar)

Endast framtiden kan ge oss svaret.