Vi lekte på en ny lekplats i helgen, en som verkligen har inspirerat mina barn till nya lekar. Det fanns ett slags rör där, som man kunde klättra i på mjuka väggar (ja, det är jättesvårt att förklara). De har lekt att de är instängda i grottor och överlevt på endast russin och spridda kroppsdelar från medtagna mjukisdjur. De har lekt att de har stängts in i grottan av ondskefulla tjuvar och att de spränger sig ur grottan och hittar guld och diamanter och hallonklubbor i berget.

Imorse lekte de att de var i grottan utan att vara instängda eller inspärrade. Istället var ”grottan” det enda stället som var fritt, för resten av världen var inspärrad. Av dem.

Så världen var alltså ett gigantiskt fängelse, där man kunde röra sig fritt och leva helt och hållet som vanligt, men i själva verket vara inspärrad. Friheten finns  i deras trånga grotta som man var tvungen att stanna i för att känna sig fri, för att vara fri.

Det känns som att deras lekar närmat sig det existentialistiska planet, som att de är en kritik av vår materialistiska världsbild och vår fångenskap i vår självupptagenhet.

Eller, tja, ni vet.

Eller så närmar sig deras lekar modern tv-spels-underhållning, kort och gott. Same, same.

Den enda fria platsen i ett universum av fångenskap.