Man måste erkänna att enordsmeningar är en otroligt effektiv kommunikationsmetod. Ordergivning är ju normalt sett kortfattad och jag börjar förstå varför: Ett enda ord kan gå direkt till ryggradsrespons utan att ta vägen över hjärnans gråa massa.

Inatt skrek E med sin mest befallande röst: ”Mamma!” Jag kom rusande förstås, för det hördes på henne att det var allvarligt. Och det var det – när jag kom fram fick jag ordet ”Nappla!” kastat till mig som att det var den sista desperata beställningen i puben före stängningsdags.

Då invände jag inte att hon redan hade en napp i munnen och en i höger hand utan började istället febrilt leta efter den saknade vänsterhandsnappen. När den var på plats i vänster hand tyckte E att vi kunde förlänga det här nattnöjet lite så hon kastade sin sovanka på golvet och vrålade därefter upprört ”Ka-kaa!” tills jag lämnat tillbaka den till henne.

Hon gav mig en blick som om jag hade ryckt den ur famnen på henne och skrek efter nappla en gång till, eftersom nappen farit ur hennes högerhand när hon tog emot ka-kaa. När allt var på plats igen hade hon dock stillat ner sig och var riktigt nöjd. ”Kam,” förkunnade hon och en kram fick det bli.

Hon sade ”mamma” igen när hon lutade sig emot mig. Ett helt annat tonfall denna gång, ett sömnigt, nöjt ”mamma” – inte det där militäriska jorden-kommer-att-upplösas-i-småbitar-om-du-inte-gör-exakt-vad-jag-säger-precis-när-jag-säger-det-tonfallet som väckt mig nyss.

Hm. Vänta lite, tänker jag. Det där militäriska jorden-kommer-att-upplösas-i-småbitar-om-du-inte-gör-exakt-vad-jag-säger-precis-när-jag-säger-det-tonfallet. Det kommer att tjäna henne väl när hon blir mamma längre fram.

Å andra sidan kommer hon förmodligen även att betjäna någon med det tonfallet, när hon blir mamma längre fram.