På lätta tassande fötter smygs det fram.

Det hyssjas och viskas.

Det glids, det smusslas, det är försök till total tystnad.

Jag ler i min halvsömn. Det görs frukost på sängen till mig. Älskade barn.

I halvdvala noterar jag de förväntade ljuden av skåpdörrar som öppnas, skedar som tappas, kylskåpsdörren som dras upp och igen. Fniss och viskade diskussioner.

”Nej, hon gillar inte det!” ”En frukt måste vi ha, det säger hon alltid att man skall ha.” ”Jag vill hälla upp…”

Men sedan ett oväntat smygande ljud.

En stol som dras fram. En stol! Vad är det de inte når?

En entonig sång. ”Nan, nan, nan, nan”…klättriga ljud…porslin som förflyttas –

jag flyger ur sängen och hinner till vardagsrummet i tid att fånga vår vackra blåa porslinsskål innan den kraschat mot golvet.

E hade velat hjälpa till. Jag lyfter ner henne från stolen (hon protesterar) och bär ut henne till köket och de andra barnen.

De gömmer halvskurna äpplen och en o’Boy-burk som det fallit chokladpulver runt.

De ler och säger att de tycker att jag skall gå och lägga mig igen, att jag förtjänar sovmorgon idag.

Jag lägger mig. Så länge ljuden är så där invanda och inte sätter igång några larmklockor i mitt inre slappnar jag av igen.

Så öppnas dörren. Det smygs in till min säng.

Barn som ler. En kopp kall o’Boy, skurna äpplen, en macka med mycket smör.

”Öh…öh….öh…ha den äran!” ”Dumsnut!” Fniss.

De drar sig tillbaka, lämnar brickan.

Jag tittar på klockan.

05:26.

Världens bästa barn.