Hade en meningsskiljaktlighet med S angående hur mycket Nintendospel man kan spela på en dag egentligen. Han blev jättearg och sade dumma saker och då blev jag jättearg, och då blev han ännu mera jättejättearg. Efter ett tag kom han med en lapp – en lapp är ju lite mer högtidlig och seriös än att bara säga orden. Lappen såg ut så här:

Det är fint, med den skriftliga ursäkten. Men jag hittar i hans stavfel en liten påminnelse till mig själv också,  (att det kan vara ”fy” och ”förlåt” på samma gång) – Det är inte ens fel när två träter, inte ens när en är barn och den andra är förälder. Man kan alltid bli bättre på att hantera sina barns vredesutbrott. Alltid lär man sig något.

Idag har jag lärt mig att man även i ett stavfel kan hitta något att lägga på minnet.