Idag var A:s hemmadag. Det betyder att han fick bestämma vad vi skulle göra och han hade tydliga riktlinjer redan igår kväll. Det skulle vara en picnic, den skulle vara i Uppsala, vi skulle äta kex och rån och E skulle med. Och – ”om vi ser vikingar måste vi slå dem!”

Fast imorse kom han på att vi har ju en väldigt väldigt bra kulle på vår tomt, som vi kunde göra utflykten på. Toppenberget, heter den. Och då kunde vi också passa på att spana på några svartalfer. För just nu spanas det en del efter svartalfer här hemma. De gör de mest märkliga saker med barnens guldtackor…

Vi gjorde oss iordning för picnicen genom att tillverka var sin karta, som vi kunde följa. Sedan gick vi uppför vår lilla kulle, stod längst upp i regnet och åt rån och kex och spanade. Jag såg på min stora fyraåring och tänkte att han är underbar! Underbar som planerar en kexpicnic och underbar som ritar kartor för att vi skall hitta. Underbar på alla sätt. A såg två svartalfer och han filmade dem med sin osynliga filmkamera och sade att han skulle visa mig filmen sedan. Bra, för jag såg inga alls.

Sedan gick vi hem igen och åt mat, sedan snabbt till affären och sedan for vi extra tidigt och hämtade de andra barnen.  Tidigt, för jag var väldigt nyfiken på hur de hade haft det på första skoldagen! PÅ morgonen fick jag stå på skolgården och se S försvinna in med de andra förskoleklassbarnen, så stor och så liten på samma gång! Och H, uppfylld av sin egen betydelse som RIKTIG skolflicka.

På kvällen kapsejsade hela familjen. E kapsejsade – eller kraschade är nog ett bättre ord –  för att hon ätit smakisar (forfarande morotspuré) – det tar på krafterna, det. Apropå det: Det utlovade kladd-kortet:

De stora barnen kapsejsade – eller kanske snarare slocknade –  av ren och skär förstadagsutmattning.

Och A kapsejsade – eller bara kollapsade –  ja, det måste ju vara svartalfernas verk =)

*****
Läs även vad andra bloggares skriver om svartalfer, morotspuré, skolstart

(intressant?)