En direkt fortsättning på förra inlägget blir det här. Underrubrik: Hur man väcker sin mor.

A tittar förbi in i mitt rum, snabbt, för M har lovat mig sovmorgon och vaktar på att de inte stör mig.

-Mamma, jag älskar dig, säger han ömt. Jag älskar dig lika mycket som ketchup.

Så går han.

-Men vänta, A, ropar jag tillbaka honom, när sömndimmorna släppt tillräckligt mycket för att verklighetskontakten skall komma, A! Jo, du gillar ju inte — det är ju S som gillar – du gillar ju inte ketchup.

Hans huvud vrids in i dörrhålet. Han ler mot mig. Möjligen är leendet ömt, möjligen lite ironiskt. Svårt att säga så dags på dagen.

-Men mamma, man kan ju ändra sig. Byta smak. NU älskar jag ketchup! Paus. Han ler igen, den här gången är det lika svårt att läsa in vad leendet står för. Jag älskar ketchup PRECIS lika mycket som jag älskar dig.

Jaha?! Och hur mycket är det då? Men han har gått. Förstås. Hrmpf. Uppdriven ur sängen av ren och skär logiklängtan. Trots sovmorgon. Han vet också hur man väcker sin mor.