Möttes av den här skylten när jag skulle säga godnatt till H:

Jag vet inte hur ni skulle ha reagerat. Men jag tittade spontant uppåt, mot överkanten på dörren, samtidigt som jag klev in i rummet,  för att se om den nya uppfinningen möjligen var ett glas vatten balanserad på överkanten av dörren, tänkt att falla ner på mig när jag öppnade.

Det var den förstås inte, H blev indignerad när jag berättade detta. Hon skulle aldrig ha uppfunnit något som redan var uppfunnet. Hennes uppfinning var betydligt mer unik och komplicerad – och människovänlig – än så.

När hon förevisat, och vi sagt godnatt och jag skulle gå igen hejdade hon mig precis innan jag hann fram till dörren.

-Så mamma, du trodde alltså att jag kanske skulle låta ett glas vatten falla ner på dig när du kom in i rummet?

-Hmm, sade jag, lite generat. Trodde och trodde. Men spontant tittade jag uppåt liksom.

-Men, sade hon. Du öppnade ändå dörren och kom in. Hon ser förundrat på mig. Är du dum i huvudet bara, eller är det en sådan där grej som mammor gör för sina barn bara?

Jag hade inte ens övervägt att inte gå in. Vad är ett glas vatten i ansiktet, liksom, om det kan glädja en dotter.

-Det är en sådan där grej som mammor gör, bara, sade jag, med handen på dörrhandtaget. Men det är klart, det utesluter ju inte helt at jag är dum i huvudet också.

Hon ler mot mig, o, så stort.

-Nattinatt.

I detta ord hör jag att hon tycker att jag är ganska knäpp. Men jag hör kärleken också, att hon älskar mig ändå. Och det är väl en sådan där sak som barn gör för sina föräldrar, bara. En sådan där sak som gör livet värt att leva – för en ganska knäpp men lycklig mamma.