A kom till mig imorse med ett anteckningsblock och en penna.

-Rita ett hjärta, befallde han. Jag gjorde det. Han fortsatte: Skriv J. (Inte bokstaven J utan ett namn på J, en söt tjej på dagis) Jag gjorde det också.

-Tack, mumlade han, full av manlig förlägenhet och knölade in pappret i sin keps (han har bestämt sig för att coola människor bär allt de behöver i kepsen). När vi lämnat av skoleleverna och var på väg till dagis tog han omsorgsfullt ut pappret ur kepsen, slätade ut det – och lade det under sin bilbarnstol i bilen.

-Skall du inte ge pappret till J? frågade jag förvånat.

-Jag har bestämt mig för att inte. För alltså fatta. Hon är kanske kär i mig också, och om jag ger henne den här lappen så kanske hon ger MIG ett hjärta. Stora blåa ögon söker mina, som spotlights i skogen på jakt efter förrymda fängelsekunder. Han söker förståelse i min blick men det finns tyvärr ingen alls där. Jag fattar helt enkelt inte.

-Eh – vore inte det bra då?

-SÅÅÅÅ pinsamt, förkunnar han med en röst som fullständigt vibrerar av vuxenhet och kompetens. Du har mycket att lära dig om kärlek mamma.

Vi är framme vid dagis grind. Han springer snabbt in, lämnar mig och min nu ännu mer frågande blick i min värld och springer in till sin.