Min bil är gammal. Ful. Grön. Inte snyggt mörkgrön eller skogsgrön eller grön med något slags metallblänk utan grön som en lätt åksjuk Kermitdocka. Den har inte fönsterhissar eller andra moderniteter, som navkapslar –  och stereon kommer fullt utrustad med kassettbandspelare. Den drar lätt en liter milen, mer på vintern.

Men den är inte köpt för skönhet, grönhet eller status. Den är köpt för att hålla bra, och transportera många.

Idag, till exempel, fick jag med mig sju barn hem efter skolan. Alla utom E hade en kompis med sig hem. Det är en ganska cool känsla att plocka med sig en tiondel av fritids hem.

Och det är väldigt roligt att ha huset fyllt med liv och skratt och händelser.

Jag menar, har man inte mer än fyra barn blir ju livet lätt lite tyst, tomt och tradigt.

Nej, ok, du har rätt. Det blir aldrig tyst, det är sällan tomt och det finns inte en tanke på att det skulle vara tradigt.

Men ändå. Sju barn i en bil. Det är grejer det.