Det var i lördags, och det slutade lyckligt, ändå kan jag känna adrenalinruschen varje gång jag går i trappan.

E stod på översta trappsteget med H. De skulle precis öppna trappgrinden och gå upp på övervåningen tillsammans, när H och brorsorna, som fortfarande var kvar nere i källaren, började tjafsa om vem som borde ha släckt lamporna i tv-rummet.

E tog ett litet steg bakåt, sådär som man gör ibland –  för balansens skull, kanske, och där hon satte ner foten fanns inget trappsteg. Så hon föll. Kullerbyttor, rullningar, jag som stod och skrek från ovanvåningen. Skrek. E skrek också. Jag tänkte: Nu går det inte längre. Hon håller inte för det där. Hon kommer att krascha rakt in i –

Då kom S. Han sprang, han flög, han blåste fram mot henne, höll ut sina armar och tog emot henne, höll henne, såsom man håller en liten liten bebis. Hon grät hysteriskt och jag slutade skrika och andades igen.

M som ju har jobbat på barnakuten tittade på henne, förklarade att hon var oskadd. Vi öste beröm över S. H gick och tömde sin spargris och gav alla pengarna till S. A erbjöd S sin superhjältemantel, då S visat sig värdig denna. E grät och grät och grät och jag bar och bar och bar – om för hennes skull eller min egen vet jag knappt.

S var vår hjälte. M och jag frågade: ”Vad vill du ha?” ”Ett helt paket Päronsplitt med femton glassar i.”

På kvällen firade vi att E klarat sig så bra och att S uppträtt så hjältemodigt. Normalt blir S så generad över uppmärksamhet men den här gången sken han upp. Iförd superhjältemantel och med E närmast sig, njöt han av vår beundran – och han bjöd alla på glass.