Mer karikatyr än avbild


H och S hamnar i luven på varandra. Skälet: vem nuddade vem först över den ”förbjudna linjen”.

När de lugnat ner sig från det värsta går H in i S:s rum. Jag ser hur hon sätter sig på hans sängkant och eftersom jag håller på linneskåpet just då kan jag inte undvika att höra hur hon börjar med ett väldigt lugnt tonfall och orden:

-S. Har du lugnat dig lite grann? Då måste vi prata om det här. Nu skall jag berätta en liten berättelse för dig, så får vi se vad du tänker om den… hennes röst mumlar milt medan mina kinder rodnar (tack och lov att jag klär i rött).

 

Vem har hon lärt sig konflikthantering av? Hmpf.

Att se sina egna pedagogiska finesser i händerna på en åttaåring är ingen riktigt vacker syn. Men säkert nyttig. Ungefär på samma sätt som det är nyttigt att se sig själv i ett skyltfönster då och då och inse att de där kilona som vågen fräckt påstår har smugit sig på faktiskt syns också.

Och ungefär lika kul.


2 svar till “Mer karikatyr än avbild”

  1. Ja, det är en nyttig upplevelse att få höra dig själv tala genom ett barn, idag sa L till mig när jag skällde lite på henne ”Du, det där skrikandet imponerar inte på mig” Jag klär föresten inte i rött…