-Idag lekte jag mamma, pappa, barn, berättade A för sin storasyster som sitter och skriver dagbok i köket. Hennes sätt att inte titta upp på honom när han berättar för henne är avsett att förmedla att han inte är värd hennes uppmärksamhet. Han struntar i det.

-Och jag var barn, fortsatte han. Ett jätteirriterande barn. Jag skrek och fjantade mig.

-Du var väl som du är, kan hon inte låta bli att säga.

-Och så lekte jag mamma, pappa, barn, förklarade han.

-Ja, du har redan sagt det, sade storasyster.

-Men alltså barnet som jag lekte att jag var när jag lekte mamma, pappa, barn – det barnet lekte mamma, pappa, barn.

-Så du menar att du lekte att du lekte mamma, pappa, barn?

-Ja!

-Var du ett irriterande barn då också?

-Vad tror du? Så klart!

Storasyster drog en suck av det där slaget som storasystrar drar innan de lägger ut texten för små bröder. Samma slags suck, exakt, som de drar på försäkringskassan när de pratar med mig. Liksom låtsats tålmodig och extremt ointresserad på samma gång, är den.

-Så du, som redan av dig själv är ett irriterande barn, lekte att du var ett irriterande barn som låtsades vara ett irriterande barn? Och sedan – sedan BERÄTTAR du om det – som ett riktigt litet irriterande barn.

-Ja!

Ögonbrynen far uppåt. Rösten sjunker en halv oktav till vad jag tror att hon tänker sig är hennes mest cyniska tonfall.

-Åh, varför?

-Varför? frågar han oskuldsfullt.

-Ja, varför berättar du att du låtsas att du leker något som du redan är?

-Blir du irriterad på mig, menar du? frågar han med änglalik stämma.

En hörbar suck.

-Blir du det? Blir du irriterad?

En hörbar inandning. Hon svarar på utandningen: ”Aaah.”

-Då fattar du väl varför jag gör det.

Han ler vackert mot henne och går. Precis när hon lyfter blicken och kastar en blick som en dolk mot platsen där han var innan han försvann, kommer han tillbaka.

-Ehm. Hm. Vet du var min Bamsebok är? frågar han, som om han just insåg att det kanske hade varit lite bättre att inte medvetet gå den person på nerverna som sist såg hans bok.

-Nej, svarar hon. Men – och det noggrant planerade tonfallet skulle göra en tonåring avundsjuk – men jag kan säga att jag låtsas att jag leker att jag vet var den är.