Tja, förresten – färdigflyttad är kanske lite skrytsamt i sammanhanget. Vad jag menar är att våra kartonger och vi är här nu. Men vi är inte så uppackade som man kanske skall vara för att få kalla sig färdigflyttad direkt.

Vi har bytt hus med mina svärföräldrar, så de har fått ett litet nätt lättskött tvåpersonshus och vi har fått fördubbla våra kvm och har plats att andas och barna att leka, och får byta ut våra tidigare asbestgrå ytterväggar mot falurött med vita knutar, som det skall vara. =)

Men det är klart att det är lite kris för ett barn att byta sovställe och lekställe och allting – kanske särskilt mycket så om man från köksfönstret kan se det gamla boendet rätt klart och tydligt.

Förmågan att formulera vad man tänker och känner är nog till väldigt stor hjälp i sådana sammanhang – kanske i alla sammanhang? Vår dotter har lyckats verbalisera sin väg från
”jag vill flytta tillbaka alla mina saker till MITT hus igen”
via
”alla mina saker är här så jag bor här fast månlampan måste komma hit”
och
”nu bor jag i farmor farfars hus och de bor i mitt hus”
vidare till
”jag vill bara bo i det röda huset nu, farmor och farfar får bo hemma hos mig”
och numera ända till
”jag älskar mitt nya hus. farmor och farfar har också nytt hus, det är grått”

Vår son har mest fått hänga med, eftersom hans verbaliseringskonst sträcker sig till enstaka ord som dock kan sägas med många olika emfaser. Abstrakta begrepp som ”hemma” och så har vi inte riktigt hunnit till, håller mest på med djurens namn och läten och så ”gummipaj” (give me five).

Det märks verkligen att det är bra att kunna prata sig igenom saker och ting, iallafall.