E: (håller på att förgås av iver, kommer in i rummet där vi sitter med något mycket viktigt på hjärtat) Äda tjoklad.

jag: Va? Sade du ”äta choklad”?

Jag blir glatt överraskad. En dotter som snabbt och elegant hittar det viktiga i livet, som vid två års ålder har förstått vad en flickas bästa vän är för något.

E: Näej. Äda tjoklad.

j: Mäta choklad? Vädra choklad? Gläda choklad?

E: ÄDA TJOKLAD.

Hon sträcker fram händerna, girigt. Jag känner hur min empati sträcks ut på motsvarande sätt för denna söta, unga flicka som så gärna vill ha choklad men inte kan uttrycka det på rätt sätt…

j: O’Boy? Marabou? Chokladbollar?

M börjar skratta.

j: V ad är det roliga? Hon vill ju ha choklad men kan inte säga det! Det är hemskt!

M: Det är kanske hemskt. Men vad din dotter försöker säga är att hon behöver tvättas. Och så säger hon KLADD. Hon är kladdig om händerna, helt enkelt, och vill tvätta dem.

E: Äda tjoklad. Fast det är bara det att nu hör jag att hon inte säger det. Hon säger ”Tvätta schå kladd” eller något i den stilen. Det handlar iallafall om att hon är kladdig och vill bli ren.

Och det kanske också handlar lite om att jag är lite besatt av choklad.