Vi sitter vid frukostbordet. A sitter i trans inför allt som E kan.

-Åh vad duktig du är som kan bre mackan, E! drillar han, likt en lärka i skyn.

En stund senare observerar han:

-Du är så duktig som kan ÄTA mackan så bra också. När du var liten kunde inte äta några mackor alls och nu kan du äta massor!

Jag ler mot honom och lägger sedan min energi på att se till att inte osten fullständigt desintigreras medan S hyvlar. Jag hör A:s röst:

-Och vad duktig du är på att mata Elis! och vänder mig om i lagom tid för att se E droppa en stor bit leverpastej in i väntande colliekäftar. Jag ser hans ögon när han betraktar sin lillasyster, okritisk dyrkan läser jag i dem.

-Och du är så jättebra på att smeta leverpastej på bordet också! säger han med den lycksaligaste jollerstämma som någonsin han åstadkommit. Och så DUKTIG på att hälla ut mjölk på leverpastejen! fortsätter han saligt medan jag går att hämta disktrasa, hushållspapper och annan lämplig rengöringsutrustning. Och vad SNABBT du springer iväg när mamma vill fånga dig och torka dig! Istället för E dyker A upp i min famn och kramar mig lyckligt. Hon är VÄRLDENS BÄSTA LILLASYSTER! Hon kan allt!

Han joggar iväg efter henne genom hallen.

-Vad smart du var som lade dig i min säng, berömmer han med kristallklar stämma medan han får en kram från leverpastej-och-mjölk-samt-bröd-kladdiga fingrar.

Och jag är den tråkiga vuxna som gör rent och tvättar bort. Och medan jag gör det tänker jag att det måste vara en rätt behaglig tillvaro att vara lillasyster till någon som kan stå ut med att se en sno hans mest älskade ägodel och bara säger ”Ooo, kan du plocka sönder mitt Nintendo?! Vad DUKTIGT!”

Nej, det skulle han nog inte. Men nästan.