E har lagt sig på ett nytt ställe ikväll. Hon har bytt rum. Egentligen var inte grundtanken att hon skulle byta rum utan att S skulle göra det men med sådan där familjerockadlogik som inte går att förklara utan bara är en del av att leva ihop ett stort gäng, fick hon också ett nytt rum.

Det kanske inte är det mest ultimata tillfället att flytta på hennes boende, hon är inte i toppform direkt. Och det är väldigt otäckt när man flyttar på möbler. När hon var trött i eftermiddags försökte hon själv på egen hand baxa tillbaka möbler som burits av tre människor tidigare. En omöjlig uppgift, kan tyckas, men hon tyckte den var värd att försöka. För Möblerna Måste Stå På Rätt Plats.

Jag visste att det här skulle vara jobbigt för henne så vi har gått och tittat med jämna mellanrum under dagen på var sängen står nu. Dessutom har hon fått några av sina personliga favoriter med sig. Hon har nu både katt-tavlan och Nalle-Puh-klockan så att hon skall känna att det är hennes egen lilla vrå.

Ändå vägrade hon att gå och lägga sig. Hon drog metodiskt ur alla gosedjur ur sin säng och tog dem och sin kudde och gick till fåtöljen istället: ”Skall allt vara annorlunda kan jag sova här, för i det här rummet har ni iallafall inte flyttat på något.”

Där låg hon och skrek ”Velle! Velle!”  –  när jag gick och gjorde välling kom hon upp och tittade på mig – och jag, grymma moder, gick och lade vällingen i  hennes spjälsäng. På det nya stället.

Då gick hon motvilligt dit, tillsammans med sovanka, nalle, ko och katt. Hon fick extranappar för trygghetens skull och vi sjöng som vanligt. Hon var mycket glad över katt-tavla och Nalle-Puh-klocka och hälsade varmt på dem i fem minuter eller så. Sedan somnade hon.

Och nu sitter jag och funderar över vad det är som gör att hjärtat bara brister på små barn när man ändrar på sakers placeringar hemma. Är det en känsla av att hela tillvaron rämnar? Att tryggheten är borta? Är det en slags magiskt tänkande – att för att det skall funka måste det se ut som vanligt? Vad det än är är det rätt mysigt. Såsom vi har det hemma är RÄTT. Det får inte vara på något annat vis, för då kan vad som helst hända, typ.

Ändå är det nog inte så dumt att flytta lite möbler eller invanda mönster ibland. Det finns bra lärdomar i att man kan stå ut med att rucka lite på sina premisser då och då, och ett ny utkikspunkt mot världen måste ju vara berikande. Särskilt om man har sin Nalle Puh-klocka med sig.

En trygghet när det händer för mycket.