Den här natten lämnade en liten nyfödd pojke sin mamma och pappa och gav sig av på den oändliga okända resa som Ansgar företog för snart åtta år sedan.

Ett par föräldrar blev de ensammaste i världen. Mitt i den största lyckan man kan få drabbades de av den största smärtan.

Må era vänner vara lika bra som våra vänner var.
Måtte ni få stöd och omsorg, få gråta och sörja när det behövs, bara få vara när det behövs.

Jag hoppas att de som finns omkring er vet att de får bära vänskapen ett tag nu, så att de inte bara sitter och väntar på att ni skall höra av er om ni behöver prata. Att de inte skräms av att de inte vet vad de skall säga. Att de inte drar sig undan för att de saknar ord, kompetens, att något nytt har kommit in i bilden.

Jag hoppas att ni orkar sova. Och att ni orkar äta. Att ni kanske hittar något ni orkar läsa, något som inte handlar om barn, eller familjer, eller berör på något annat smärtsamt plan. Något som kan fylla tiden och hjärnan när tiden och hjärnan behöver fyllas.

Sorgen är ett arbete. Inget av de där hårda kroppsarbetena som ger en viss tillfredsställelse när man lägger sig. Mer som att städa ett skolbibliotek – man kanske hinner åstadkomma en viss ordning på de få timmar som det är stängt på  kvällen men nästa dag är det nystökigt och bara att börja igen från noll.

Men jag lovar er att städningen går framåt även om den går två steg fram och ett bak, att det kommer att finnas en ordning i livet igen. Det blir ju inte samma ordning. Och det kommer inte att kännas lika tillfredsställande att ha ordning som det gjorde innan. Men sorgearbetet, städningen, kommer att få er på fötter igen.

Era fötter, som nu långsamt går en väg som ni inte vill in på. En väg som ni slängts ut på mitt i natten, mitt i mörkret, utan karta, kompass eller ens gatlyktor. En väg med djupa diken på bägge sidorna.

Måtte vännerna stå där längs vägen som övernattningsstugor i fjällen.
Vi är många, kommer ni att se, i den stora tysta skaran som vandrar. Några av oss har gått länge, andra kort. Några av oss har många övernattningsstugor att ta till, andra har bara hittat stängda dörrar. Några av oss har hittat glädjen i stegen igen, andra inte.

Vi är alla slitna. Vi är alla annorlunda. Och vi går alla på den där vägen vi ville slippa. Vi städar alla våra skolbibliotek på kvällarna. Och vi har alla fått skavsår och ont i ryggen.

När våra blickar möts under färden, när vi växlar ett ord eller två, kan gemenskap uppstå. Som plåster på skavsåren lägger sig gemenskapen på sorgen.

Helar inte, men lindrar.