Undrar just om detta inlägg kommer att bli långt med alla detaljer som jag längtar efter att skriva, eller kort – familjemedlemmarna är ute på olika äventyr: H och maken har tagit bilen till veterinären med vår hund (tydligen har vi inte bara öronbarn utan också öronhund), S och mormor är ute och går en glasspromenad och själva har nyfödda A och jag haft amningsäventyr som lämnade honom matt och utslagen sovande mitt i vår säng. Vi får se hur länge friden varar.

Redan den nittonde juli kom A till världen – det var planerat, sedan länge, till den 20e!  Vi var på inskrivningssamtal den artonde och de sade att de hade massor av snitt den tjugonde men inget planerat till den nittonde och ville vi få barn redan då?

Hmmm….strafftidsförkortning, för en höggravid, i mitten av en VARMsommar – vad trodde de att jag skulle välja?

M mumlade något om att vi skulle åka och köpa duschkabin men jag negligerade duschkabinen modigt och taktfast och sade JAAAAAAAAAAA….

Det var väl det mest positiva med det inskrivningssamtalet – det och att jag bara gått upp fyra kilo sedan min mvc-inskrivningsvikt, det var roligt! – grej på grej strulade till sig vad gäller själva snittet. För det första det där otäcka eksemet på magen, sedan hade det lett till att det blivit ett sår längs ärrkanten efter S snitt, sedan låg moderkakan på väggen PRECIS där man brukar snitta, så man kunde inte snitta där och sedan visade det sig att A, som dagligen och stundligen legat med huvudet fast förankrat mellan mina revben och baken neråt, precis som de andra, rörde sig helt fritt där inne och kunde lägga sig i ett väldigt högt tvärläge bara för att retas. Jag såg hur den stackars snittläkaren blev mer och mer förtvivlad, men hon uthärdade starkt.

Jag frågade om jag var deras värsta patient någonsin ohc hon svarade ”nej, det vill jag väl inte säga, men det är en utmaning det här”…..

Nu HÖR jag från vårt sovrum att A bajsar. De är söta när de är små…

Iallafall. Så det där ledde till en nervös natt för mig. Vi sov på sjukhuset, mamma och pappa var hemma med storbarnen och H hade pratat hela kvällen om att hennes bebis skulle komma imorgon =)

Snittet gick faktiskt riktigt bra. 0908 – en minut innan Ansgars födelsetid – föddes han, då hade de stått och varnat mig att det brukar ta längre tid för varje barn – men det här snittet gick jättefort  – med APGAR 9-10-10, precis som Ansgar. Läkaren berättade efteråt att precis när de skulle lyfta ut honom så vände han sig med huvudet rätt och blev alltså ett lätt snittbarn! I papprena sedan står det ”huvudläge”  – har aldrig fött ett barn i huvudläge förut!

Och så var han så söt! Och hade (har fortfarande, men vem vet hur länge) massor av brunrött lockigt hår (inte lockigt när det hade torkat) och MASSOR av fosterfett. Och skrek, skrek, skrek genom hela snittet. Inte lite heller. Han fick ligga på min bröstkorg efter undersökningen och var bara så gullig och arg – Ansgar var också sådär arg, H började ju amma när hon var sådär två minuter gammal – försöka iallafall – och S var det ju så dramatiskt med att de bara sprang med honom … men jag fick illamåendekänslor så narkossköterskan langade över honom till M och då blev det

bra igen.

Sedan var det en liten rolig stund när en av snittläkarna frågade efter namn och jag berättade om alla våra bibliska namn – funderar på att kalla våra barn för Rural Kids With Biblical Names – de undrade vem A  var i Bibeln och jag fann mig hålla en liten religionshistorisk föreläsning för sjukhuspersonalen där, mitt i snittet. Absurt.

Vi fick ligga tillsammans på förlossningen efter snittet och slapp bli uppdelade som jag varit rädd för. Som vanligt hade jag otroligt kort tid innan jag kunde röra på tår och ben – redan innan de snittat färdigt så hade jag lyft på båda benen. Skönt!

Så var det det vanliga med att ta sig igenom smärtan, blodet etc och allt dropp och allting – det är så VÄTSKEFYLLT att föda barn tycker jag och på kvällen kunde jag gå några steg – på natten blev jag så arg på en sköterska så jag gick hela vägen ut till avdelningsköket och värmde en vetekudde och

först efteråt kom jag på att jag visst inte skulle kunna röra mig ännu.

Barnen höll jag på att säga, storbarnen får jag väl säga nu, kom på besök redan den första dagen. H skrek ”var är min bebis?” och satte sig i mitten av sängen och höll honom koncentrerat och liksom högtidligt i 45 minuter, smekte kinden, pussade munnen, sade ”jag GILLAR bebisen” och var

allmänt bara så underbart storasysterkär. S, han gjorde sitt ”sött-djur-ljud” (gulligulligulli låter det som med gullegullröst) och började sedan arbeta koncentrerat på att dra ur mitt dropp. När det inte

gick så försökte han flytta sängen.

Han blev ju bara SÅ stor när han kom till BB. Typ dubbelt så stor som vanligt. Kommer ihåg att jag tänkte samma sak om H när S var nyfödd…

Dagen därpå var det hjärtul och som vanligt åkte jag rullstol ner – men blev så glad att han mådde bra att jag faktiskt GICK upp till avdelningen och träffade på vägen av snittläkarna som bara stirrade och sade ”men det varväl igår vi snittade dig? Kan du GÅ idag?” – jag har aldrig återhämtat mig

så snabbt från något annat snitt, jtäteskönt var det, jag ville bara ut och gå – mår mycket bättre nu än för två veckor sedan måste jag säga (fast äter ju smärtstillande förstås).

Sedan kom ju gulsoten, den hemska gulsoten. Han nådde värden på över 300 och fick solas, väldigt traumatiskt för mig men läkarna envisades med att det egentligen inte var så hemskt alls, och det var bättre än vad jag trodde, i och med att vi kunde ha honom på vårt rum och ligga bredvid honom i lampan (fast man fick ha solglasögon). Han ville absolut inte ligga själv så jag sov i solglasögon på nätterna och låg med hans kropp tätt tryckt till mig.

Bilirubinvärdet är fortfarande inte bra. Oroar mig för att det skall vara något allvarligt, skall tillbaka och träffa en barnläkare imorgon. Usch!

Men han är så söt och äter så fantastiskt duktigt. Vilken glädje det var när han fattade amningen och vad duktig han är på att tala om när han vill käka…

Det blev den långa versionen det här =) Grattis till alla som orkat läsa så här långt, ni är

a) uthålliga

b) inlevelsefulla

c) sympatiska