Som jag redan påannonserat gjorde A en rolig sak igår morse. Jag kan helt enkelt inte låta bli att dela den med er, kära bloggläsare, eftersom – tja, ja, det är det jag gör med roliga saker hemma hos oss.

Måste börja med att säga att A har många förtjusande egenskaper. Många. Men han är också enastående skicklig i sin tolkning av besserwisserighet. Kanske en av de mest skickliga i sin åldersgrupp.

OK, om ni har det klart för er så har vi själva grunden lagd. Nu till grejen:

A försöker lära E att prata. Och E kan en hel del ord men A är inte riktigt nöjd ändå. En del ord säger hon slarvigt, anser han, och det stämlmer förstås. En del ord som hon inte riktigt kan säga är helt ok med A, för det är gulligt. Till exempel att hon uttalar hans namn baklänges, att hon lägger till ett oväntat sje-ljud i ordet ”napp” ibland, och liknande. Men vad han har otroligt svårt att tolerera är att hon inte kan säga S riktigt.

Man kan ju ofta inte det när man är två och de flesta har överseende. Men A lär henne flera gånger om dagen att det heter ”skor” och inte ”kor” och flera gånger i veckan att det heter ”glass” och inte ”glasch”. Igår morse hade han gått från ord till pedagogisk handling. Han hade planerat i tid: nämligen klätt på sig tidigt, borstat tänderna tidigt och gjort sig så fullständigt klar att han medan de andra trängdes runt tandkrämstuben i badrummet, kunde gå in i E:s rum, stjäla två av hennes plastdjur och installera dem prydligt i hennes nya foppisar.

Följden blev att när jag sammankallade gänget för att klä på sig och åka till förskola/fritids, så började E peka på sin skor och skrika: ”KORNA! KORNA!” med skratt i rösten och A följde efter henne och sade med sin magisterröst: ”NU får du säga KORNA, E, för nu ÄR det kor! Korna i korna!”

Det där gillade E så hela vägen på väg till förskolan satt hon och halvsjöng ”Korna i korna, korna i korna”.