Man lämnar sin tvååriga dotter på morgonen som vanligt, klädd i en kompromiss mellan hennes smak och ens egen. Dvs hon springer till sin garderob, roffar åt sig ett plagg och vill sedan absolut ha det, bara det och inget annat än det på hela dagen. Man gör så gott man kan genom att färgmatcha byxor, om det är en tröja hon har valt, och anser sedan för övrigt att allt klär en skönhet.

Sedan under dagen på dagis så spiller den tvååriga dottern något på sin tröja. Det gör hon varje dag. Och då lyckas alltid denna fantastiska förskolepersonal, utvalda inte bara för gedigen utbildning och god personlighet utan även för sin estetiska förmåga, alltid, alltid, hitta ett sätt att färgmatcha den nya tröjan med de gamla byxorna. Jag vet inte hur de gör det, eftersom vi max har fyra extraplagg av varje sort på förskolan, men varenda gång lyckas de med en färgmatchning.

Tänk dig själv, det stressade livet som förskolelärare. Man har många barn, mann skall ta hand om alla på bästa sätt. Föräldrar ringer och frågar saker och påminner om saker och barnen trillar och slåss och vägrar att leka med grejer och sånt. Och då hittar man, mitt i allt detta, en liten mikrolugn fläck, där man kan stå och medvetet välja ut kläder så att färggalna mammor (ingen nämnd och ingen glömd) skall få sitt estetiska lystmäte då de hämtar sitt barn.

DÅ vet man att man inte bara har bra utan exceptionella förskolefröknar.