Barn: Coolt. Ett berg. Jag skall klättra. Jag kan vara en bergsbestigare. Kanske världens hittills yngsta och bästa bergsbestigare. Jag vet ju inte förrän jag har provat. NU klättrar jag. Åh, jag kommer att ha tusentals äventyr och sedan bli berömd. COOLT.

jag: Nu är det ju så att berg är ganska hårda. Och höga. Man kan slå sig och falla ner. Och berg kan vara hala också, om det regnar – inte för att det ser ut som regn, men man vet ju aldrig – och så är det bäst att man har med sig ordentligt med kläder och kanske kuddar som man kan lägga på de vassa delarna av berget innan man börjar hoppa på berget, vilket förresten är alldeles för farligt men för säkerhets skull – osv osv.

Lite överdrivet kanske. Men lite. Någonting i föräldrar är byggt så att när barnen lockas av friheten, äventyret, så springer en förälder efter med skyddskläder och varm saft och plåster och myggnät och Alvedon och Inotyolsalva.

Om berget inte kommer till Mohammed, får Mohammeds mamma hålla honom i handen under den farliga färden till berget, typ. 

Förutom igår kväll. Igår kväll när vi skulle gå från badklipporna och upp igen till huset och vi hade kommit till det där stället där man måste hoppa över några olika stenar för att ta sig över en bit vatten. Några av stenarna är lite vickiga och andra är hala och jag stod just och funderade på om jag skulle erbjuda A att hålla honom i handen när han steg över. A tog några steg ut på stenarna, vände sig till mig och sade sedan ”Mamma, om du vill hålla i min hand så får du. Jag skyddar dig när du går över.”

Och om Mohammeds mamma får för sig att följa med honom uppför berget, kommer Mohammeds hand att lyfta undan alla vassa stenar och göra allt i sin makt för att skydda sin gamla mor.