Nu har vi varit på semestern. En sådan där idyllsemester då barnen fått rikliga tillfällen att bada i havet, åka båt, hälsa på kompisar, leka med till synes outtröttliga mormor och morfar, och allmänt bara göra sådant som är gôtt. Även denna mamma har haft sköna dagar med sovmorgnar och annat som normalt tillhör drömsfären för flerbarnsmammor.

Visst har yttervärlden trängt sig på genom att t ex bilverkstaden ringt och meddelat att femtontusen är ett fyndpris för den aktuella reparationen osv – men på det stora hela har idyllen fått härja fritt med oss.

Å andra sidan är ju en idyll lite vad man gör den till…antingen trivs man när allt är bra eller också så kräver ens själ Den Dramatiska Sidan av Saken…

S har glatt solat sig i glansen av sol, hav och lycka. Förnöjsamhet har strålat från hans ansikte när han vadat omkring, lekt vattenlekar, tittat på spännande grävskopor, åkt på axlar och sovit i vågsvallet på båten. Förtjusta skratt har varit hans favoritljud under dessa salighetsveckor…

För Hs del är inte idyllen tillräckligt rolig utan en och annan kamp, och en och annan djupt utlevd känsla. När hennes morfar tog med henne på Liseberg så var glädjen fullständig för varje ”åk” de tog, men sorgen outhärdlig varje gång ett ”åk” tog slut. Hon har också hittat sätt att verbalisera denna dramatik – och dramatik är det, av äkta melodramklass…detta är ett rätt typiskt meningsutbyte:
H: (har roligt i badet)
Vuxen: Nu är det dags att sluta bada och gå och lägga sig!
H: Nej! Jag vill inte! Jag vill bara bada, jag vill vara här!
Vuxen: Nej, nu är det som jag säger, dags att sluta.
H: Då FÅR jag aldrig mer bada då! (storbölar)
eller
Jag: Nu förstår du H skall mormor och morfar passa dig ikväll så skall pappa och jag gå ut på restaurang.
H: Nej! Du får inte åka! Du skall vara här! Mormor kan åka!
Jag: Nej, mamma och pappa vill åka iväg. Men mormor och morfar passar dig och så ses vi imorgon bitti.
H: Då blir jag ALLDELES ENSAM!!!

Den värsta varianten av detta kom härom kvällen, när jag blev avbytt av barnens far när det gällde att ”ligga bredvid” när de skulle sova för natten. M var så snäll och välvillig för att jag också skulle få sitta lite på en altan och njuta, så han kom in och sade att han kunde ligga och verka sövande medan barnen somnade. Sådant accepterar inte en första klassens drama queen utan protester.
H: Mamma!!! Mamma skall sova här! Inte du pappa.
M: Men mamma måste göra något annat, jag kan ligga här lite.
H: Då HAR jag ingen mamma då!

För min egen del så påverkas idyllen alltmer av den ökande trångboddheten hos nästa lillbebis som kommer till oss. Mest är det fråga om förnöjsamhetsvarianten. Men vi skall väl inte förneka varifrån H fått sina gener….

M: Är du trött? Vill du att jag skall köra bilen?
Jag: (som också älskar att köra bilen, och i hemlighet verkligen längtar efter att köra, men av obegripliga hormonanledningar använder martyrrösten) Nejdå, jag kan hjälpa dig lite om du känner dig trött. Visst kan jag nog köra.
M: Men det är ingen fara. Jag gillar att köra, jag kan köra en bit längre.
Jag: ja, om du inte vill ha min hjälp förstår jag ju det. En del tycker ju att gravida kvinnor är som höns.
M: Vill du köra så får du gärna det.
Jag: Ja, som sagt, säg bara till om jag kan göra ditt liv lite enklare. (drabbas plötsligt av Basil Fawltys personlighet) Jag kanske kan stanna och kolla lufttrycket i däcken också och kanske lägga mig ner på marken och kravla under bilen och känna efter om oljefiltret sitter fast ordentligt.
M: Öh…nejdå…jag bara tänkte att – ja, du brukar ju gilla att köra bil och om du ville det så…men vi kan prata om något annat.

Humörsvängningar? Jag? Inte då? Det är bara ett klart fall av ärftlig D.Q. Jag är helt oskyldig. Allt som jag inte kan skylla på hormoner kan jag skylla på gener.