-Nu skall jag berätta för dig vilken slags superhjälte jag är, säger A storsint.

-OK, säger jag.

-Jag är en sommarsuperhjälte, säger han, med samma tonfallsom årets nobelpristagare använder när hen, vid tiokaffet på jobbet, börjar en mening med orden ”telefonen ringde vid tretiden i natt, och…”.

-OK, säger jag.

-För jag är nämligen bäst på alla sommarsaker, säger han. Jag är BÄST på att hjälpa morfar med båten, och jag är BÄST på slussar och på att äta glass. Jag är också bäst på att gunga och klättra i berg och bygga legohelikopter och vicka på lösa tänder, och gå  på bryggan och titta på båtar och vara på Liseberg och åka berg-och-dal-banor och hjälpa E när hon vill klättra ur vagnen och även bäst på att göra snälla saker mot mormor och och sova i båten och hissa upp flaggan och plocka smultron och leka i bäcken och få nya kompisar som har pilbågar och hälsa på hemma hos grannarna och ha vattenkrig och gå och bada och också på att fylla sex år.

Paus medan A funderar på hur bra han faktiskt är.

-Och nästa år kommer jag också att ha en superkraft till, lägger han till med stor värdighet, för då kan jag simma också. Och då kanske jag till och med törs doppa mig. Då blir jag den största sommarsuperhjälten!

-Ja, du kanske inte direkt är bäst på att bada, och framför allt inte på att ta jättelånga bad med framåt- och bakåtvolter, säger hans storasyster som mutat in det området för egen bruk.

-Nej, säger A värdigt. För jag har glömt att säga en annan sak som jag är bäst på och det är att (konstpaus) låta min storasyster känna sig bäst på vissa grejer.

-Och faktiskt så är jag också mycket bättre än dig på vissa grejer – eller ALLA grejer, egentligen, replikerar hon allvarligt, och gör en mycket värdig sorti.

A tittar på mig.

-Du ser, den superkraften funkar JÄMT!