Barnen äter glass och ber att få en gåta. Jag kommer inte på någon som de inte har hört, men arrogant som jag är låter jag inte det stoppa mig. Jag hittar på något som låter bra och tänker att jag skall komma på svaret sedan. Jag frågar:

-Vad är det som är det största som finns och samtidigt det minsta som finns?

Hm. Luften, är väl ett bra svar? Störst eftersom den finns överallt och minst för att den är så pytteliten att man inte kan se den. Jaja, logiken haltar lite men det duger.

Under tiden som jag tänker ut detta tänker barnen och så kommer de med var sitt svar. E svarar ”Jag!” eftersom det är det hon svarar på allt. Ett visst fog kanske kan finnas – stor i självförtroendet och i sin betydelse för oss, men liten utifrån hur mycket plats hon tar på jordens yta, stor i sin egen syn – större än hon någonsin varit förut – och liten i många andras.

H svarar ”Tusenfotingen” eftersom den är ganska liten men samtidigt innehåller det stora ordet ”tusen” – vilket väl är ett lika bra svar som mitt, får man väl säga.

A svarar listigt ”Mittemellan, eftersom det är större än det minsta som finns och mindre än det största som finns” – ett svar som tar andan ifrån mig i ren och skär filologisk stringens. Men S:s svar är det absolut bästa och jag utnämner härmed det svaret till det rätta svaret:

”Ett träd. För det växer upp och blir det STÖRSTA i skogen men från början är det bara ett pyttelitet frö.”

Deras reaktioner på mitt svar var:

A: Ah, listigt! Luften tänker man ju inte på eftersom den inte syns.

H: Luften! Ja, det var det jag tänkte säga!

S: Men rymden då? Rymden är ju större än luften!

Hmpf. Smartypants. Det är en sak att hitta på det bästa svaret på gåtan och en annan att besserwissra omkring helt vilt. Och förresten.  S, rymden är större än ett träd också.