Intressant utveckling av S:s intresse för parkour…han och A har börjat med parkour för Legogubbar. De konstruerar komplicerade städer, med höga hus, gränder med murar, till och med några bilar som åker förbi, och så måste legogubbarna ta sig från en plats till en annan, utan att använda vägar eller annat konventionellt.

Så nu springer Legogubbarna upp på väggar och gör en sådan där snygg hoppsväng innan de snurrar runt en pinne och tar sig vidare upp på en fingerskateboard, som står lägligt, ner för en trapp,genom ett staket, bakom en balkong och upp på ett tak.

För mig är det här vansinnigt roligt för att – tja – det är ju inte så svårt. Det är ju liksom i plast, alltihopa. Plus att de kan bygga den värld de vill för att de skall få plats med snygga hopp och allt vad det nu är. Det är med andra ord parkour helt utan ansträngning, fara eller verklighetsförankring – raka motsatsen till alla grundtankarna i parkour.

Men det engagererar sönerna till total introverthet. Det går inte att prata med dem. De lever helt i sin legostadsvärld.

De anser särskilt att en Legogubbe är duktig på parkour, det är den gula ninjan. ”Kolla vad han kan!” jublar de. ”Nu flyger han fram över taken!” skriker de och håller honom i handen och gör looping-the-loop med honom.

All dramataturgisk logik kräver förstås att han har en antites – och det har han: den dummaste legoparkouristen som världen har skådat, kallas för Herr Gris och är ihopbyggd av en halv polis och en halv soldat med ett huvud från en bensinmacksföreståndare och en hjälm från ett vikingaskepp. Han är jättedålig på parkour, herr Gris, han kan inte ens hoppa över en legogrind som är tre centimeter hög. Han snavar bara. Oftast får han vara en som  har trillat på ett tak som de andra får flyga fram över.

Jag tycker synd om honom, jag, men jag är ju bara en mamma.

Det är lite spännande med all den här legoparkouren ändå, på ett totalt ospännande sätt, liksom.

Det är väl framför allt det faktum att mina söner har kommit på den här idén, att de skapar sina banor och har hittat på legogubbar som kan olika tricks och så vidare. Fantasin, kreativiteten, uträkningarna de gör…Deras mål är att youtube skall göra en legoparkourkanal. Lycka till, säger jag.

Och mitt mål är att de aldrig någonsin skall göra farliga eller vilda saker själva, utan ersätta allt sådant med legogubbar…vilda fester, trimmade mopeder, tågluffning med en femtiolapp på fickan, lifta med främlingar, dejta folk vars föräldrar vi inte känner sedan tjugo år tillbaka, göra misstag, hoppa fallskärm, flytta till Peru… Allt sådant kommer deras legogubbar att göra istället, medan de sitter här hemma i trygghet….

Va? Säger ni emot eller? Jag kan inte höra för jag är upptagen av att hålla händerna för öronen och säga ”lallalalallalalalalalla” så högt jag kan.

Om ni vill säga att jag har fel, så får ni prata med mitt alter ego istället.