Det finns för närvarande exakt två (2) samtalssituationer som intresserar min yngsta dotter.

Det ena är saker hon kan säga ”Nej! Jag vill INTE!” till, fnittra mycket och springa ifrån. Om du tycker att det låter gulligt, är det för att du inte har upplevt det tillräckligt många gånger i rad.

Det andra är att ”åka bada”. Om det kan hon prata länge, initierat och hoppfullt.

 

Det är mest det första samtalskriteriet som driver mig till vansinne.

Så idag tog M och hon lite kvalitetstid, medan jag roade mig lite med annat, som inte drev mig till vansinne, vilket var trevligt för alla.

När jag kom hem hade de åkt och köpt en liten barnpool till henne. Hon stod i den, lycklig och blöt, och skrek ”Jag badar! Pappa har badat klart!” i alla tonarter och på alla kända melodier, medan M, likaledes lycklig och blöt, satt i en stol vid sidan av och höll henne sällskap. Hon är glad som den gladaste lyckliga människa som du någonsin har träffat – och detta att se sin normalt så ofta arga tvååring så glad och lycklig var balsam för min trassliga själ. Jag kramade henne och skrattade och satte mig själv i nästa stol och iakttog hennes lycka med glädje. Rosa filter på glasögonen, var vad det var.

De andra barnen hoppade i poolen och lekte och skrattade och jag kände att livet var sådär Bullerbygott.

Ända tills jag plötsligt insåg en central konsekvens av det här poolinköpet.

O, du intelligenta bloggläsare, du har säkert redan greppat det. Säkert har din snabba hjärna redan stuckit iväg till den konklusion som inte kan annat än att isa den sommarvarmaste hjärna med skräck och snöblandad storm.

Exakt. Du har helt rätt.

Samtalssituation 2 är nu inaktuell. Varför prata om att åka och bada när man har en egen rosa pool? Vilket innebär att E har ett (1) samtalsbehov nu.  Se ovan.

Nu blev min själ sådär alldeles trasslig igen.