-Han slog mig! A röst vibrerar över den stilla morgonen.
-Man får faktiskt inte slåss, säger S uppbragd och lyfter på ögonbrynen. Så VARFÖR skulle jag göra något som man inte får? Det var förstås A som slog MIG!
-Men ÅH, stämmer H in i den allmänna klagokören, det är KLART att det är A:s fel! Det är alltid A:s fel!
A börjar gråta bittert, S svär och H surrar runt som ett morgonargt bi. Stämningen påminner om den som brukar frammanas av skickliga producenter och samvetslösa tv-reportrar i realityserier precis innan reklamavbrott: dramatik i bistrast tänkbara form.
Ut på trappan kommer E. E har ett lejon i ena handen och en dockmössa i andra, som hon försöker klä på lejonet. Det går inte eftersom lejonets huvud är tre gånger större än den avsedda dockans. E tänker att hennes storasyskon förmodligen kan lösa situationen.
-Jag hatten lejon, säger hon, koncis som en stenograf, och räcker fram båda. Alla tre syskon rusar mot henne, ivriga att hjälpa till.
-Vill du att jag skall hjälpa dig min lilla söta? säger A med rösten skälvande av kärleksfull hjälpsamhet.
-Skall jag fixa det där åt dig? säger H med samma tonfall som hennes favoritfritidsfröken i skolan använder när det handlar om att trassla upp virkningar som blivit stora knutar.
-Åh, lilla E, kommer du till S! ropar S.
De tre hjälparna möts på yttertrappen mitt framför sin lillasyster som ler vackert mot dem alla. Hon ger lejonet till A och mössan till H. Till S säger hon ”kama!” och kramar honom. A och H hjälps åt att trä på dockmössan på halva lejonets huvud och S lyfter upp E i sitt knä och sätter sig och tittar på. När mössan, utsträckt tills tyget är så tunt att det nästan är genomskilnigt, äntligen sitter på plats säger H med låg röst:
-Förlåt att jag sade att allt är ditt fel, A.
-Äsch, säger A. Det blir ju så ibland. Förlåt, S, lägger han till.
-Jag var dum också, säger S.
E ler vackert och tar sitt lejon. ”Kama,” säger hon och kramar lejonet. Sedan får lejonet krama alla syskonen i tur och ordning. Hon trippar in i huset igen.
Ibland undrar jag verkligen vem som tar hand om vem i vår syskonskara.
En som ädla känslor föder.
8 svar till “Dåne liksom åskan bröder”
Snart kräver jag att hela puffosfären får komma på studiebesök hos Ansgars syskon för att se om de verkligen ÄR sådär!
Vilket gäng!
Svar: jag har tänkt i liknande banor (om att skriva varandras texter) men inte formulerat det rakt ut. Det vore jättekul.
Dina barn då: de är så osannolikt kluriga och verbala och gulliga mot varandra, särskilt mot E. Tackar ödmjukast för inbjudan! Jag hör av mig nästa gång jag ska ut på vift!
Har tänkt samma sak. Att jag vill hälsa på där i din fina familj och träffa dig och dina goa ungar som du skriver så ömsint om.
<3
Kärleksfullt till bredden. Man blir liksom lite glad 😉
Tack för din jättefina kommentar hos mig – precis så hoppas jag att det ska bli när Tuss kommer, att det blir något helt nytt och något EGET som inte är så färgat av Tu, som också har sin egna kärlek från oss.
Jo – jag tror också på villkorslös kärlek, jag vet att den finns även om jag kan tänka mig att den prövas hårt stundtals!
Så blev jag så däravundsjuk igen! Men du är verkligen bra på att skriva dessa dialoger, med mycket kärlek.