En av sakerna som de inte berättade innan man fick barn, en av de mest rörande sakerna, därför att den ibland dyker upp så oväntat, är att när man har ett gäng barn har man också en hel hejaklack med sig.

När jag skulle hoppa i för sommarens första bad och stod på fjärde trappsteget (det, precis innan man blir blöt om baddräktskanten) och tvekade så började de skandera ”Mamma! MAMMA! Mamma! MAMMA!” och hejade på mig ”Du kan, du klarar det!” tills sista hårstrået var blött.

När jag stod imorse och försökte få i vax i håret på samma sätt som frisören som klippte mig gjorde, dök de upp igen, mina cheer leaders. ”Du kan, mamma! Du klarar det! Du blir JÄTTEFIN!” ropar de och självförtroendet växer medan man spajkar sig.

När deras höjdrädde far beträdde taket för en av de där undersökningar av tak som fäder gör ibland stod barnaskaran neranför stegen och skrek ”Heja pappa! Du kommer säkert inte att trilla ner! Du kommer säkert inte att slå ihjäl dig iallafall. Eller åtminstone inte så allvarligt!” – allt i syfte att stötta, stödja och inspirera men möjligtvis utan att få till riktigt det resultatet. Roade gjorde de, definitivt.

Det är ju så härligt det där. Jag hoppas att det beror på att de känner att de alltid har vårt stöd.  Det har alltid varit vårt mål som föräldrar, att de alltid skall känna att vi stöttar och stödjer, backar upp och muntrar upp, finns där oavsett vilka mål de har. Och nu verkar detta ha fått spridning i familjen – den bästa feedback man kan få, att vi är varandras trognaste supportrar allihopa här.