-Om jag saknar dig, så skickar jag ett sms, säger A, när vi kommit fram till skolan och han klättrar ur bilen. Jag funderar och han fnissar.

-Hur då, du har ju ingen mobil, säger jag.

-Näej, säger han, glatt. Men jag har superkrafter.

-Sådana superkrafter så du kan skicka sms utan telefon? säger jag intresserat. Sådana superkrafter skulle jag vilja ha. Då kunde jag skicka ett sms till min telefon när jag inte hittar den och då kunde den låta och –

-Nej, inte sådana superkrafter, säger A, bestämt. Utan superkrafter så att jag inte behöver telefon. Jag har ju H och S i samma skola. Om jag saknar dig går jag till dem helt enkelt.

-Så du menar att H och S är dina superkrafter? säger jag, lite rörd.

-Så klart, säger A.

-Vi är superkrafter, bekräftar S, som dröjt kvar vid bilen och lyssnat.

 

Naaaah.

Så gulligt.
När jag återvänder till bilen efter att ha lämnat E på dagis tittar jag in på skolgården. En av A:s superkrafter står och instruerar honom i hur man använder hoppstyltorna. Den andra superkraften skriker fula ord och försöker knuffa honom (det framgår att det ursprungligen var hans hoppstylta).

 

Tja.

Alla vet ju att superkrafter kan vändas emot superhjälten när som helst .