A: Jag har slutat i skolan, mamma.

jag: Men du började ju igår!

A: Ja, och nu slutar jag.

Eh. Den här konversationen trodde jag inte att jag skulle ha förrän någon av dem hoppade av gymnasiet för att ”satsa på sitt rockband”. (ROCKBAND? Hur gammal är jag!?)

jag: Eh…varför då?

A: För att de sade så här: man behöver inte lära sig läsa i förskoleklass, och jag kan ju redan inte läsa, och man behöver inte lära sig multiplivision och det kan jag inte heller, så jag kan redan inte alla saker som man inte behöver lära sig.

jag: (försöker trassla ur mig ur alla negationerna) Men – öh – varför vill du inte gå dit ändå då? Är det inte roligt?

A: Jo. Roligt. Jo, det är roligt.

jag: Är inte fröknarna snälla?

A: Jo. Jo. Fröknarna är snälla.

jag: (med hjärtat i magen) Är inte barnen snälla mot dig?

A: Såklart att barnen är snälla. Jag känner ju nästan alla redan.

jag: Men. Varför vill du inte gå då?

A: För att jag tyckte att jag skulle bestämma en grej men då bestämde fröknarna för det är de som bestämmer. Jag gillar bara när det är JAG som bestämmer.

jag: (tänker att det alltid är så att andra bestämmer) Men är det inte bra att fröknarna bestämmer då om de är snälla?

A: Jag gillar att bestämma.

jag: Ja. Men –

A: Så därför slutar jag i skolan nu. Och så har jag redan inte lärt mig alla sakerna som man inte skall kunna i min skola, så det behövs inte.

jag: Du tror inte att det behövs ändå då?

A: Jag går om jag får bestämma.

Åh nej. Ångesten kommer över mig i vågor, den där existentiella ångesten som det innebär att skicka iväg sitt barn in i den här förutsägbara, schemastyrda verkligheten när andra bestämmer. Den som gäller från förskoleklass till pension. Det som gör livet styrt. Det som vi alla måste in i. Grottekvarnen.

jag: (hjälplöst) Men – men – men om du gillar fröknarna? De bestämmer väl mest snälla saker?

A: Ja, de bestämmer att vi skall leka och göra olika intressanta grejer.

jag: Men är inte det bra då?

A: Jo, fast jag vill bestämma. Jag skulle bestämma exakt samma saker som de, men JAG vill bestämma. Så därför slutar jag i skolan. Som Pippi Långstrump gjorde.

jag: Fast – öh – Pippi Långstrump är ju bara en saga.

A: Men! Hur skall JAG kunna veta det?

jag: Om man går i skolan lär man sig sånt.

A: ÅÅÅÅÅH! Då GÅR jag väl i skolan då. Men bara tills jag har lärt mig det där om Pippi Långstrump!

jag: (låter bli att nämna att han just lärde sig det)